Jag skriver dessa rader från min mammas demensboende. Min mamma vet inte vem jag är. Hon har inget ord för mig. Att få syn på mig är en ansträngning som skapar förvirring. En upplevelse av känslor, men utan att veta någonstans i botten av medvetandet. Mamma svarar: Hon håller mitt ansikte i sina händer och lutar sin panna mot min. Vi dröjer i den positionen, panna mot panna, medan hon blundar för att se bättre. Känsla, handling, visualisering och tankeöverföring.
En av många spännande saker med konstutbildning är dess nära relation till att inte veta. De många invecklade sätt som konstnärer vet och inte vet, kan och inte kan, sträcker konsten bortom rådande kunskapsparadigm. I sitt arbete ställer filosofen Jonna Bornemark en fråga som ger genklang i ateljésamtal med kandidatstudenter på Konst: Om vi inte vet allt, hur får vi då syn på vad som är viktigt? Vilka förmågor använder vi?
Jag ser studenterna svara: Vi tar varandet i våra egna händer och formar en lie av lera. Vi målar av fotografier om och om igen. Vi installerar ett eget övergångsställe för att förstå trafiken och vi använder färgen gul som kontrastvätska i begrepp som sjukdom och hälsa. De rum vi inte kan tränga igenom, låter vi läcka ur små snäckor. Vi gnuggar en mikrofon över dolda inre karaktärer. Vi formar med doften av en pågående förvandling, med en ton i texten, med en skymning av kartong och lampor och på det sätt som pastellkritor är både torra och blöta. Vi låter baksidan lysa igenom framsidan. Vi bygger passionerat och ihärdigt med det material vi råkar hitta, och vi agerar utan övertygelse om att undersöka, om övertygelse är möjligt.
Ur dessa studier framträder ett medvetande och ett tänkande i rörelse. Ett slags förnuft som vi behöver mycket av i dag. Tänk om det okända inte bara är ett tomrum som måste fyllas eller en defekt som bör rättas till, utan istället en ofrånkomlig aspekt av tillvaron, som ständigt förnyar sig själv när vi fortsätter att känna och interagera med världen? Att studera konst är ett sätt att öva upp förmågan att fortsätta förhålla sig levande till det som är viktigt. Också när det som är viktigt är en ansträngning som skapar förvirring.
Loulou Cherinet, professor i konst
Jag skriver dessa rader från min mammas demensboende. Min mamma vet inte vem jag är. Hon har inget ord för mig. Att få syn på mig är en ansträngning som skapar förvirring. En upplevelse av känslor, men utan att veta någonstans i botten av medvetandet. Mamma svarar: Hon håller mitt ansikte i sina händer och lutar sin panna mot min. Vi dröjer i den positionen, panna mot panna, medan hon blundar för att se bättre. Känsla, handling, visualisering och tankeöverföring.
En av många spännande saker med konstutbildning är dess nära relation till att inte veta. De många invecklade sätt som konstnärer vet och inte vet, kan och inte kan, sträcker konsten bortom rådande kunskapsparadigm. I sitt arbete ställer filosofen Jonna Bornemark en fråga som ger genklang i ateljésamtal med kandidatstudenter på Konst: Om vi inte vet allt, hur får vi då syn på vad som är viktigt? Vilka förmågor använder vi?
Jag ser studenterna svara: Vi tar varandet i våra egna händer och formar en lie av lera. Vi målar av fotografier om och om igen. Vi installerar ett eget övergångsställe för att förstå trafiken och vi använder färgen gul som kontrastvätska i begrepp som sjukdom och hälsa. De rum vi inte kan tränga igenom, låter vi läcka ur små snäckor. Vi gnuggar en mikrofon över dolda inre karaktärer. Vi formar med doften av en pågående förvandling, med en ton i texten, med en skymning av kartong och lampor och på det sätt som pastellkritor är både torra och blöta. Vi låter baksidan lysa igenom framsidan. Vi bygger passionerat och ihärdigt med det material vi råkar hitta, och vi agerar utan övertygelse om att undersöka, om övertygelse är möjligt.
Ur dessa studier framträder ett medvetande och ett tänkande i rörelse. Ett slags förnuft som vi behöver mycket av i dag. Tänk om det okända inte bara är ett tomrum som måste fyllas eller en defekt som bör rättas till, utan istället en ofrånkomlig aspekt av tillvaron, som ständigt förnyar sig själv när vi fortsätter att känna och interagera med världen? Att studera konst är ett sätt att öva upp förmågan att fortsätta förhålla sig levande till det som är viktigt. Också när det som är viktigt är en ansträngning som skapar förvirring.
Loulou Cherinet, professor i konst
