I dagens (västliga) värld, som styrs av nyliberala och individualistiska intressen, slits vi ofta mellan en längtan efter en mer vårdande och hållbar miljö och de motsatta accelererande ekonomiska krafter som skapar klyftor i samhället. Dessa stora förändringar sker även inom konstvärlden och den som konfronteras med de kapitalistiska strukturer som enbart finansierar och stödjer de stora aktörerna inom vårt fält kan lätt känna sig demoraliserad. I ett sådant klimat kan det kännas hopplöst att studera konst, som att mot alla odds satsa på att bli en av de utvalda. Med detta sagt fokuserar en institutionell konstutbildning inte på att passa in i det kapitalistiska systemet, utan på att hitta sitt eget uttryck, sin egen väg, som genom utforskande kan erbjuda ett sätt att ifrågasätta samhället inifrån.
Att bli konstnär är inte bara en individuell och subjektiv strävan. Det är något som sker i förhållande till, och i samtal med, kurskamrater, professorer, handledare, mentorer och miljön där utbildningen äger rum. För de flesta av årets masterstudenter har pandemin varit en begränsande faktor som har berövat dem många av de sociala aspekter som en akademisk utbildning annars skulle erbjuda. Trots detta, eller kanske till följd av detta, tycks 2022 års masterstudenter ha fått en enastående gemenskap – ett supportsystem som utan tvekan kommer att vara till nytta för dem även utanför Konstfack på deras väg framåt. Som curatorer för studenterna från masterprogrammet i Konst, har vi haft nöjet att interagera med alla tretton studenter på olika nivåer. De har generöst delat såväl sitt arbete som sin gemenskap med oss och har låtit oss få bli en del av deras resa. I deras mångfaldiga och mångskiktade verk finner vi konstnärliga och sociala engagemang som når förbi det singulära och individuella och ger oss hopp, inte bara för konsten, utan för samhället i stort.
Ta vara på er,
Una Mathiesen Gjerde och Lina Louisa Kraemer, CuratorLab
I dagens (västliga) värld, som styrs av nyliberala och individualistiska intressen, slits vi ofta mellan en längtan efter en mer vårdande och hållbar miljö och de motsatta accelererande ekonomiska krafter som skapar klyftor i samhället. Dessa stora förändringar sker även inom konstvärlden och den som konfronteras med de kapitalistiska strukturer som enbart finansierar och stödjer de stora aktörerna inom vårt fält kan lätt känna sig demoraliserad. I ett sådant klimat kan det kännas hopplöst att studera konst, som att mot alla odds satsa på att bli en av de utvalda. Med detta sagt fokuserar en institutionell konstutbildning inte på att passa in i det kapitalistiska systemet, utan på att hitta sitt eget uttryck, sin egen väg, som genom utforskande kan erbjuda ett sätt att ifrågasätta samhället inifrån.
Att bli konstnär är inte bara en individuell och subjektiv strävan. Det är något som sker i förhållande till, och i samtal med, kurskamrater, professorer, handledare, mentorer och miljön där utbildningen äger rum. För de flesta av årets masterstudenter har pandemin varit en begränsande faktor som har berövat dem många av de sociala aspekter som en akademisk utbildning annars skulle erbjuda. Trots detta, eller kanske till följd av detta, tycks 2022 års masterstudenter ha fått en enastående gemenskap – ett supportsystem som utan tvekan kommer att vara till nytta för dem även utanför Konstfack på deras väg framåt. Som curatorer för studenterna från masterprogrammet i Konst, har vi haft nöjet att interagera med alla tretton studenter på olika nivåer. De har generöst delat såväl sitt arbete som sin gemenskap med oss och har låtit oss få bli en del av deras resa. I deras mångfaldiga och mångskiktade verk finner vi konstnärliga och sociala engagemang som når förbi det singulära och individuella och ger oss hopp, inte bara för konsten, utan för samhället i stort.
Ta vara på er,
Una Mathiesen Gjerde och Lina Louisa Kraemer, CuratorLab
