Snabba rörelser blir till teckningar, nya lager — en rundgång av adderande, subtraherande. Analogt och digitalt som cirkulerar tills den oförutsägbara känslan uppstår, som berättar att det är tid för den sista fysiska bildöversättningen, i det tuftade materialet — mjuka målningar gjorda av ull, mohair samt tencel är det jag har arbetat med under min sista tid på Konstfack parallellt med min uppsats som handlar om skapandets process och relationen mellan jaget och skapandet. (som blir personifierat, ett vi, ett du och jag)
Att skapa, att vilja dröja sig kvar i en sorts flöde, ett uppskjutande, och sedan, skapande som förtärande, allt som obönhörligen måste ha ett slut, som inte kan förlängas för alltid, separationen kommer alltid, ofta innan den är upptäckt. vi blir jag, och sorgen som kommer med det.
