Min upplevelse är att textil i rumsliga och arkitektoniska sammanhang ofta är något man adderar i efterhand för att justera sådant som byggnaden inte har tagit hand om, såsom ljud, ljus eller för all del dekoration. Medan andra material, som glas, har en självklar position och får vara med och definiera det byggda rummet.
Kan vår uppfattning av textilens värde i rummet bero på en hierarkisk ordning mellan olika material?
För att försöka ifrågasätta vår föreställning kring textilens potential har jag i mitt examensarbete valt att arbetat med glas i textila tekniker.
Med material som glasfiber, planglas, koppartråd och kolfiber har jag stickat, vävt och sytt för att sedan i 800-900 grader smälta samman objektet till en stabil komponent. Varje del sätts sedan samman till en större installation som förhåller sig till den rumsliga skalan snarare än den kroppsliga.
