Nadia Smedeland

I dagens västerländska samhälle har den teknologiska utvecklingen, som ständigt är i rörelse, förändrat hur vi relaterar till våra kroppar, vår byggda miljö och vår planet.

Vi blir mer och mer avskilda.
Avskilda från det praktiska kunnandet.
Avskilda från skapandeprocessen.
Avskilda från våra kollektiva kroppars kraft.
En kollektiv kraft av inneboende, inbäddad och förkroppsligad kunskap.

Genom denna process tror jag att vi avskiljer oss från att vara människa i den här världen och tillåter oss själva att bli separerade.

I denna separation tror jag också att vi tappar förmågan att knyta an eller känna omsorg. Ju längre bort vi flyttar den förkroppsligade kunskapen ifrån oss och ju mindre vi värdesätter den, desto mindre låter vi den beröra oss.

När våra kroppar bär med sig och agerar utifrån förkroppsligad kunskap pratar vi ett annat språk. Utan ord kommunicerar vi och deltar i ett historiskt samtal med otaliga kroppar före oss. Genom akten att skapa, möts vi i taktila berättelser.