Jag har en massa minnen som jag romantiserar. Det finns sjukdom som jag målar i starka vackra färger, i stället för i svart och blodrött.
Nostalgin har länge fascinerat mig. Det är en återkommande, stark och för mig melankolisk känsla som jag är intresserad av. Hur fungerar den och vad gör den med mig? Men framförallt: varför blir jag allt som oftast nostalgisk över just problematiska perioder i mitt liv som jag romantiserar, och varför har jag svårt att släppa taget om just dessa? Jag vill använda mig av skrivandet, poesin och görandet som medel för att berätta om min version av sanningen. Finns det en mening i att försöka förstå livet så som det verkligen var eller blir fantasin verklig i nostalgins händer? Detta examensarbete ger mig möjligheten att stanna upp i nostalgin och undersöka vad jag minns, men även att undersöka vart jag befinner mig i dag. Jag synar utrymmet mellan då och nu. Nostalgin förvränger minnet, förskönar och gömmer det negativa. Eskapism. Identitetskrisen i dåtid som skapar nostalgi i nutid.
