Sedan barnsben har jag lärt mig att vara rädd.
Jag har lärt mig att alltid ringa när jag går hem själv.
Jag har lärt mig att att inte sticka ut i mörkret utan i stället smälta in i det.
Jag har lärt mig att inte dricka för mycket under en fest.
Jag har sprungit genom mörka passager där lamporna gått sönder, i skräck att någon kan stå bakom varje vrå.
Jag har inte bara trott att det farliga kan ske, jag har även varit med om det.
Men jag är inte ensam.
Och detta är för oss. En röst.
Tre olika smycken skapta i hopp om att de aldrig ska behöva användas. Mitt examensarbete är för oss som är rädda för att gå hem efter att det blivit mörkt. Smyckena är en stridsutrustning, tillverkade i desperation för att finna tryggheten. Samtidigt tvingas dem till ett samarbete med kroppen, liksom en bur. Är detta vår dystopiska framtid för att känna oss trygga när mörkret fallit?
Vagina dentata
