ett myllrande berg av vaser landar som ett rymdskepp på jorden,
det intuitiva skapandet där händerna förmedlar något som inte kan formuleras av orden, känslan av något ännu icke vetande,
artefaktens definitiva varelse, en vas med sin närvaro, öppningen kan dölja och berätta, vaserna som svärmande myror med svarta hål, gångar som skydd eller vägen ut,
en upplösning,
ett motstånd som avleder den tydliga ordningen,
munnar som ropar ut sin subjektivitet om varandet i något som inget vet,
tänkandet och lärandet som inte hittar sina begränsningar innanför benet, utan likt rötter tar sig genom sprickorna, växer likt tentakler mot världen den vill omfamna,
det vilseledda skeppet i rymden måste landa till närvaron av världens
mänskliga och icke-mänskliga,
språk måste få tala och höras med sinnena naturen givet subjektets varande
icke existerat utan objektets omsvärm,
myrorna svärmar längs vasens former där ingen vinkel är den andres natur
