”jag lånar din luftgäst, ingegerd, för att lära mig prata om saker min kropp förstår.
den förstår ätande närvaro (även när det säljs som helande helhet)
din luftgäst, som kom till ditt hem och befäste det som vackra vidder och frisk luft.
du skriver att du sedan hade svårt att skildra det landskapet (för att luftgästen ägde det)
jag frågar dig, för jag har alltid undrat över luftgästens ögon:
den verkar inte kunna se sin svävande, svepande rörelse (bara sin närhets värme)
vet du förresten vart den kommer ifrån?
har du tänkt på hur storstormen ska ha ett stilla öga?
att farten blir snabbare ju längre ut från ögat du kommer,
(att ätandet sker långt ifrån den stilla hungern) (alltid sovandes)
jag läste att det inte var helt klarlagt hur det fungerar, men att ett öga ändå är förutsättningen för alla roterande vätskor”.
– ett samtal med en framliden Ingegerd Möller
