I mitt examensarbete har jag dykt in i plastens komplexa och problematiska värld. I ett försök att förstå plasten och hur dess linjära liv kan böjas till ett cirkulärt har jag undersökt vad det nya, återvunna materialet kan ge oss som det andra inte har. Projektet är ett prov på vad vi kan göra av plasten efter dess första liv för att visa att den har just det, flera liv.
Det tog några veckor innan jag fick syn på det, var den inre konflikten kom ifrån. Jag hade gjort allt för att hålla de två materialen isär, försökte göra dem till två separata objekt: höll plastskivorna ifrån täckplasten och vice versa.
Jag trodde att det var ett måste, att jag inte fick sammanföra dem. Men med var och en för sig fick jag inte ihop det formmässigt. Skivmaterialet var för platt och kantigt. Täckplasten var för mjuk och oberäknelig utan styrsel. De behövde varandra!
Det raka och hårda skulle såklart hålla om det organiska och mjuka. Det skulle stötta och vara det ramverk som tryggt omfamnade. Det tunna, nästan genomskinliga skulle runda av hörnen, breda ut sig i ramen, vila med linjerna som stöd. Min uppgift blev att hitta balansen i samvaron av motsatserna och kontrasterna. Jag skulle bygga en värld där de tillsammans kunde leva i samförstånd. Tillsammans men inte sammanfogade: var och en sin egen, men absolut tillsammans.
Till Mamma och Pappa.
