I ett citat från min uppsats om detta projekt skrev jag:
”Jag ska göra ditt rum verkligt, så jag kan se dig. Jag vill se vad du gör. Kanske du sover, kanske leker du eller tittar på tv. Det kanske finns något jag vill visa dig där på tv:n. Jag minns hur den statiska elektriciteten kändes mjuk och luddig i luften framför den, det gick att ta på signalerna. Allting förfinas och sådana imperfektioner försvinner. Det går inte att ta på luddet längre. Jag ska leta reda på luddet igen och väcka dig till liv.”
Det inre barnet upphör aldrig. Min upplevelse av känslor och mina minnen från barndomen är de av ett litet barn. Att bli liten igen, känna ett barns känslor igen bara för en liten stund tror jag alla har upplevt. En leksak, en doft, eller en gammal reklam tänder eld på hjärnan, det bara sprakar till och något som legat i ett mörkt hörn i minnet får en strålkastare riktad mot sig. Som om du aldrig glömt bort det. Som liten lyssnade jag på ljudbok på kassett. Efter en sån påminnelse blev jag nyfiken en dag och sökte upp en gammal ljudbok, och redan den första sekunden var det som en mur föll i mig. Jag mindes en trygghetskänsla från när jag var väldigt liten, kanske 5, som jag inte minns att jag har känt sedan dess. Det var en stark glädje och sorg som var svår att hantera, men med tiden ville jag undersöka minnet av trygghet, närma mig den, locka fram den och förstå den. Göra den till en del av mig igen.
