Jag har länge känt oro över hantverkets framtid och alla de tekniker som dör ut i olika kulturer världen över, delvis på grund av industrialisering, kapitalism och digitalisering. I många kulturer går kunskaper i arv från mun till mun och det finns ingen bevarad historia eller nedskrivna dokumentationer som förklarar hela processer.
Det har fungerat så i Kurdistan som länge varit förtryckta från, och inte fått leva ut, sin kultur. Förr var nästan alla kvinnor från Kurdistan hemmafruar, de hade allt ansvar för dekoreringen av hemmet och kunde därför också många hantverkstekniker. Idag har kvinnorna, framförallt i den södra delen av Kurdistan (Irak), mindre behov av att kunna hantverken i samma grad. Samtidigt saknas också intresset på grund av modernisering och trender. Jag fruktar för de hantverk, traditioner och kulturarv som går förlorade om det fortsätter på samma vis som det gör idag.
Jag vill därför forska kring hur lärande och de kunskaper som finns inom den kurdiska kulturen förs vidare genom att jag själv lär mig ett hantverk. Jag har valt att avgränsa min forskning genom att använda mig av en etnografisk studie som fokuserar på mattknytning i den södra regionen av Kurdistan (norra Irak). Jag ska också använda mig av en autoetnografisk forskningsmetod i min egen lärandeprocess.
