Tacksamhet för den skit som hänt kommer jag aldrig känna. Våldtäkten har inte gjort mig till den jag är, processen efteråt är det som förändrat mig. Jag brann. All ilska och frustration blev bränsle för mitt skapande och konsten fick en djupare betydelse. Det var där jag fick lov att uttrycka mina känslor och tankar. Insikten att vara kapabel till att hitta vägar genom traumat, växa upp, bli självständig och följa min dröm gjorde mig oåtkomlig. Även fast jag hade känslan att livet var över var jag till slut ute på andra sidan. Jag tackar konsten och mig själv. Jag har så mycket att leva för och hans handlingar definierar mig inte längre.
Känslan av brand, explosion och kämparglöd som fyllde min kropp liknar känslan jag får av glasblåsning. Materialets värme, skörhet och samtidiga hårdhet. Adrenalinet som pumpar i den hektiska processen, lyckan när det går som det ska, besvikelsen när allt går åt helvete och kraften att oavsett vad ge sig in i det igen, kämpa på och inte nöja sig förrän resultatet är perfekt.
