(Till mormor)
I en korg i mitt föräldrahem ligger din sista stickning som nu stannat upp. Den går i blålila toner och jag vet inte vad resultatet var tänkt att bli. Det gör ont i mig att se den, samtidigt som jag fylls av vackra minnen.
Ringen som du alltid bar, som förr kändes som förbunden med din kropp, är nu ett föremål i min ägo. Du överlämnade den till mamma och sa att du ville att jag skulle ha den. Ditt halsband är nu mammas, det hänger runt hennes hals.
Blå saknad är ett personligt projekt om frånvaro och närvaro genom kvarvarande objekt. Om det vardagliga som plötsligt övergår till ett annat stadie och blir viktiga, laddade minnesbärare. Arbetet handlar också om förgänglighet — om det oundvikliga i tiden som har sin gång. Kan föremål fungera som förbindelselänkar till en saknad människa?
