Något är fel. Jag vet inte vad, men jag måste göra något åt det. Jag tränar mer, äter mindre gluten, lägger undan telefonen, mediterar, tar fler promenader, äter mindre socker, lägger tarotkort, söker min själ. Jag vet inte exakt vad som saknas, men jag längtar efter att aldrig behöva något igen. Min önskan är svår att formulera. Ord räcker inte; de är alltid en uppskattning. Ibland vet kroppen mer. Jag går långt i ensamhet, hittar en rytm. Mina tankar slingrar sig som rötter. Jag fantiserar om att upplösas, om att bli ett med något större. Ögonen ser, händerna finner, en kniv följer en form. Misslyckade försök att reparera det som är trasigt, återuppliva något dött, vrida tillbaka klockan. Jag somnar och vaknar bland dem som har sett tio av mina liv eller fler. Jag känner mig obetydlig. Tid är allt som finns, min otillräcklighet är allt jag har.
